Hur ska jag skriva allt jag vill säga? Men okej, jag ska försöka.

 

Jag har alltid varit en nörd när det gäller kärlek. Jag har alltid varit en romantiker. Har kollat på hur många kärleksfilmer som helst. Har drömt om att finna den rätte sedan jag var jätteliten. Här snackar vi om redan innan någon förklarade vad det är. Det har aldrig handlat om sex eller utseende eller materalism för mig. Om det är en perfekt familj med stort hus och trygghet räcker det inte - det räcker inte för mig! Jag brukade tänka mycket på kärlek innan, men sedan jag blev kristen har jag försökt tränga bort det. Jo, för att jag har gått vilse i mitt hjärta en eller två gånger och jag vet inte ens själv för det finns ingen som kan förklara för mig vad kärlek verkligen är. Jag vet vad det är samtidigt som jag vet inte. Jag har så sjukt många frågor som jag inte finner svar på. Jag älskar att meditera på temat kärlek samtidigt som jag är rädd för att känna något. Är det kanske bara en saga? Är det bara föreställningar? Är jag naiv? Det ironiska är att jag finner minst svar om kärlek i kyrkan. Det är just där det borde talas mest om kärlek. Okej, man talar om Guds kärlek där varje gång, smatidigt som jag fortfarande har många obesvarade frågor. Vad är kärlek mellan man och kvinna? Kommer jag någonsin få svar på varför jag har längtat efter det sedan jag var liten? Igen, är det bara en saga eller handlar verkligen allt bara om Gud och människa? Varför skapade han i så fall man och kvinna och äktenskap och varifrån kommer den här underbara känslan och varför drömmer människan om att hitta rätt?

 

Sedan vi är barn börjar vi fundera kring ämnet kärlek. Vi föreställer oss att vi ska känna oss som pris och princessa. Vi längtar efter att få bli hela. Vi längtar efter någon att dela vårt liv med. För vi var skapade för varandra. Ska man verkligen kasta bort något som är Guds gåva? Nu så har alla olika nådegåvor. Vissa kommer kanske aldrig gifta sig för man har gjort sig könslös för himmelrikets skull. Vissa tatuerar in att man är gift med Gud. Det är inget fel med att inte gifta sig, men Gud förbjöd aldrig äktenskap. Vi var skapade för att ge kärlek, det är så jag ser det. Bara för att man är kristen ska man inte behöva utesluta kärleken mot någon annan. Gud, jag brukar fråga, vad var din plan? Du kanske hade tänkt att det ska kännas som i en saga? Kanske tänkte jag helt rätt som barn? men jag orkar inte nu och varför kan du bara inte trycka på off knappen så att det räcker bara med dig? Måste jag bli kär eller hur ska du ha det? Ibland känner jag mig så ensam. Jag vet att vi kommer vara som änglarna i himlen och vi kommer inte gifta oss eller bli bortgifta, och därför ger jag upp alla mina drömmar om kärleken. Eller är det bara någon som har intalat mig att den personen jag var gift med kommer inte betyda något för mig när jag kommer till himlen? Jag har aldrig fattat det där med "tills döden skiljer oss åt" för i min värld existerar döden inte. Det finns ingen död. Det finns inget som kan skilja kärleken åt. Så säg mig, är kärleken bara en saga? Gud du skapade allting, du hade en plan, ett syfte och du är den enda jag kan prata med för ingen annan kommer förstå mig.

 

Jag har aldrig pratat med någon om kärleken så som jag gjorde med min mamma igår kväll. Tack Gud, för att vi kunde ha den konversationen! för jag behövde verkligen prata om det med någon mer också. Jag önskar att allt kan komma till ljuset. Jag är bara rädd för att alla mina drömmar ska rasa. Men min mamma förstod mig faktiskt tror jag. Jag gick tillbaka till barndomen. Jag började tänka på hur barn är. Dem tycker det är fel när någon gör slut. Barnen vill att deras föräldrar håller ihop. Varifrån får dem alla fantasier ifrån? Har Gud uppenbarat för dem något som vi vuxna inte vill tro på? Jag som barn drömde om att jag skulle ha en hund, en kristall/diamant häst och träffa den rätte. Det kändes som att min prins var så långt borta från mig. Varifrån kom allt det där ifrån? Barn är inte bara ett tomt blad, nej, utan dem kan föreställa sig saker som låter helt normalt för dem medan för andra inte. Jag var bara runt 4-6 år gammal.

 

Man föreställer sig en romans som varar för evigt. Man tror att den där känslan aldrig kommer gå över. Man längtar efter någons ögon att stirra in i. Man vill dela sina djupaste tankar med någon annan. Det ska vara innerligt och äkta. Jag har alltid tyckt att man kan hoppa över sex och hångel. Jag vill ha kärleke som jag drömde om när jag var liten. Jag minns att min bror frågade mig om jag ens vet vad kärlek är. Det var innan jag blev förstörd för jag började precis som mina syskon tänka på sex för jag trodde att det är bara så man ska vara i världen för annars är man konstig. Började rita lättpåklädda tjejer med stora bröst. Varför blev allting så vrickat för plötsligt? Vid 9 års åldern började jag bli sexuellt utnyttjad och det höll på i flera år därefter. Min självkänsla gick enda ner till botten. Jag har nog inte ens själv förstått hur mycket det har påverkat mig. Men jag hade ändå så lätt för att förlåta. Varifrån fick jag min förlåtelse från? Sånt där kan bara en kristen förlåta. Jag kanske har alltid varit ett Guds barn. Jag har inte varit en ängel, för den här världen förbjuder det, men det finns saker som Gud har lagt i mig enda sen början. Kom igen, jag kan se det i så många personer idag men varför far vi alla så vilse för och tror att Gud är annorlunda än vad han är. Allt vore så enkelt egentligen. Allt är så naturligt. Det var i alla fall en sak jag lärde mig från den perioden då jag blev sexuellt utnyttjad. Jag hade ju börjat tänka på sex och så. Men när jag fick se alla porrfilmerna började jag tycka det är bara så sjukt äckligt. Det var som en bekräftelse för mig, sex och kärlek är olika saker. Om sex inte missbrukas är det något helt annat också, för då är det ju så som det var tänkt från början. Hur skulle jag någonsin efter det där lita på någon? men jag tror det är möjligt. Okej, jag tror fortfarande att man kan hoppa över sex delen. Tur att det inte finnas sex i himlen! för där behöver man inte ha det för att veta att man älskar varandra.

 

När man är liten tror man att man lever i ett paradis. Man märker inte sorgen. Ens hjärta har aldrig blivit förkrossat. Man har alla möjligheterna. Man tror på allt. Man hoppas på allt. Varför skulle inte något gå som man tänkt sig? Varför inte? Varför är min stora fråga! Man blir ihop med någon som förkrossar ditt hjärta. Man söker sig till den nästa och än en gång upprepas samma sak tills en dag då man har gett upp på alla. Man tänker att det kanske funkar bättre med det andra könet. Tjej förstår en tjej bättre. Killar gillar inte tjejer mer. Man frågar dig "är alla mn krär"? Inget blev som man tänkte. Det fanns ingen romans. Gnistan tog slut. Den andra personen var inte som man tänkte. Han började misshandla henne och hon började utnyttja honom. Är hela vår uppgift att föröka oss? Är vi som aporna, som djuren? Var tog våra känslor vägen? Hon började bära en T-shirt där det står "music is my boyfriend". Hon blev kaxig för att hennes hjärta var förkrossat.