Finns det något som hindrar mig?

I somras hade jag och min syster en djup konversation. Hon frågade mig om det finns något som hindrar mig från att göra det jag vill. Jag sa nej, för det finns faktiskt inget som hindrar mig. Ibland känns det dock som att något hindrar mig.
 
Jag vet att Gud vill att jag ska använda min musiktalang. Han gav mig inte gåvan för att jag ska sedan gömma den utan jag tror att om vi har talang så är den till för att användas. Vi behöver inte jaga efter vinden. Om vi skulle se oss själva med andra ögon, om vi skulle se livet med andra ögon, då skulle vi på en gång förstå vad vi är ämnade för. Det kan inte vara mer logiskt än så.
 
Saken är den att idag vill många människor använda sin talang för att få äran, för att bli idoler, för att stå i centrum. Men det var inte det som var meningen från början.
 
Jag är lite rädd hur det ska gå. Jag är trött på mitt liv, och jag vill ta chancen att försöka komma vidare med musiken igen. Förut har jag bara misslyckats. Men kanske var det meningen. Gud ville inte att jag ska bli idol. Gud vill att jag ska använda min talang på ett osjälviskt sätt. Jag ska alltså inte vara rädd för att sprida hans kärlek genom musiken. Om jag misslyckas igen, då gör det inte så mycket. Om jag lyckas, ja, då är det tack vare Gud. Jag vet att jag inte kan lyckas på egen hand.
 
Detta har jag kommit fram till tack vare Gud och några andra väldigt inspirerande personer. Tackar så otroligt mycket! Det känns som att jag har fått modet tillbaka. Min bön från igår är besvarad, för jag frågade Gud vad han vill; vad hans vilja är. Och idag var jag på studiebesök på Hansa utbildning och efter mötet förstod jag fortfarande ej vad jag skulle göra där. Lite förvirrad frågade jag Gud igen, och nu när jag spelade igenom mina låtar förstod jag att det inte är svårare än att sjunga och spela för andra.
Flyleaf - Broken Wings
 
Vill också tacka till alla mina fina läsare som ger mig stöttande kommentarer!
Jag uppskattar att vi kan komma överens fast än vi inte delar samma tro,

Sökning av min identitet

Nu vill jag fortsätta på ett tema, utomjordningar. Detta var ett tema jag var mycket inne på förra året.
 
Mina första minnen med utomjordningar var när jag som liten kollade program om utomjordningar på TV. Jag tyckte det var intressant men jag tyckte mest det var obehagligt att kolla på. Egentligen trodde jag inte på utomjordningar. Varför jag började så småningom tro på utomjordningar var för att Tokio Hotel killarna pratade mycket om utomjordningar. Då fick jag bilden av att utomjordningar kan ju säkert vara annorlunda än vad jag föreställt mig. Om det finns udda personer, som ej passar in, som inte känner sig hemma här i världen, som ogillar systemet; då är det väl möjligt att det finns jordbundna utomjordningar. De kanske ser ut som helt vanliga människor, men kommer från en helt annan värld.
 
Jag började läsa om Indigo- och Kristallbarn och jag kände igen på mig på vissa punkter men jag fick inte full pott, som gjorde mig lite snopen för jag ville verkligen passa in i beskrivningen om Indigos. Sen började jag inrikta mig på läsning om starchild, men där passade jag inte in heller även om jag ville. Jag visste att jag var annorlunda, att jag inte nöjer mig med denna värld, så när jag inte passade in som starchild blev jag ju fustrerad. Kände att min stolthet sjönk. Kanske var jag ändå inte mer speciell än alla andra. Sen när jag läste att starchild tillverkas i labratoriom på andra planeter innan de föds och kommer in i den här världen var det både till obehag och lättnad för mig. Jag vill inte ha tillverkats i ett labratoriom. Vad vidrigt! Sen så finns det ju dem som tror på att de faktiskt är starchild och påstår att de vet till och med vilken planet de kommer ifrån. När jag sa det till min mamma sa hon att demoner kan ljuga.
 
Visste ni att man kan eller kommer snart kunna designa sitt eget barn i labratoriom? Det påminner mig mycket om Noastider då de fallna änglarna hade barn med kvinnorna och deras avkomma blev stora jättar (tryck på länken) som var dåtidens hjältar. Gud är ju skaparen, ingen annan. Jag undrar vad som händer med de stackars barnens själar när de blir tillverkade på de viset. Har de ens en själ? Även om människor kan skapa en fysisk kropp, kan de skapa en själ? Det är frågan.
 

Detta var alltså min berättelse om hur jag sökte mig själv, hur jag sökte min identitet. Jag fann inte min identitet i denna värld eller utomjordning men jag har definitivt funnit den i Kristus. I Bibeln står det att jag är skapad i Guds avbild, för ett evigt liv och att jag inte tillhör denna värld. Det betyder inte att jag är bättre, mer speciell eller mer utvecklad än alla andra. Det betyder bara att jag har funnit sanningen, mitt hem, tryggheten och friden. Nu så blev vi ju alla skapade i Guds avbild för ett evigt liv. Det är det mest naturliga, det bästa och det mest underbara. Livet är verkligen en gåva, vi själva är en gåva för oss, Gud är en gåva.

Jag skrev en låt för några år sen som gick så här "today we are lost, but tomorrow we'll be home".

liene.blogg.se




RSS 2.0