Jag heter Liene Svärd och mitt namn uttalas bara Lene, som Lena fast med e på slutet, som ett danskt eller norkst Lene. Många har svårt med namnet men det förstår jag. Varför det stavas Liene är för att det är ett lettiskt namn och där skriver man både i och e istället för att bara skriva vokalen e. Jag är helt lettisk men flyttade hit till Sverige när jag var 8 år gammal. Nu är jag 21 år gammal. Fyller år 4 januari. Är det yngsta barnet i familjen och har två äldre syskon som bor i Stockholm och Norge. Just nu bor jag med min mamma på Gotland och trivs bra förutom att jag ofta blir ensam om dagarna. Men jag är bra på att hitta på saker som man kan göra.

 

Jag bodde oftast på landet med min mormor så jag träffade inte min mamma alltid. Min mamma bodde i stan tillsammans med mina syskon som gick i skolan i Riga men det var väl så bara under de senaste åren när vi bodde i Lettland. Det var mycket min mormor som lärde mig läsa, dansa och rita och det var hon som läste sagor och berättelser för mig innan jag gick och la mig. Som liten älskade jag lettisk dansband men ogillade jazz. För övrigt var jag ganska ensam och då satt jag i sandlådan och lekte att jag är i TV:n på ett bakprogram och bakar kakor. Därav älskar jag fortfarande att baka. Jag älskade också att sjunga och hitta på egna låtar med texter medan jag gungade i vårat äppelträd. Vi hade satt upp en gunga i ett äppelträd under de senaste åren. Vi hade ju ett på ett annat ställe också. Vi hade en varg hund hybrid som jag brukade leka med men blev aldrig biten eller morrad åt. Kanske därför älskar jag vargar så mycket. Enligt mig är dem de mysigaste djuren. Okej, om de inte vore så farliga. Den hunden var min bästa vän och jag drömde om att rymma bort tillsammans med honom och upptäcka världen tillsammans. Jag drömde också om att äga en häst, fast inte en vanligt en utan den skulle vara kristallhäst eller diamanthäst. Förstår inte var jag fick min fantasi ifrån. Jag drömde om att bo på medeltiden då man bar så vackra klänningar och åkte med häst och vagn. Jag var väldigt passionerad om temat kärlek. Kärlek för mig var något heligt, perfekt och vackert. Blev alltid ledsen när jag fick höra om par som inte fick vara tillsammans eller var tvunga att gifta sig med någon annan.

Jag fick mina första glasögon vid tidig ålder och oh, vad jag hatade det! Minns att jag tänkte på att mina ögon skulle inte synas lika bra längre men jag hade väldigt dålig syn och redan då var jag nästan blind på det högra ögat. Har bättre syn idag dock men det högra ögat är dåligt ja. Jag ville vara som de andra barnen som kunde gå utan glasögon. Jag ville vara som dem som kunde bära kläder som var nya från affären. Vi var fattiga i vår familj och oftast fick jag bära min systers kläder som hon hade växt ut ur eller kläder från sos (säger man så?). Jag önskade att jag kunde få äta glass lite oftare men det hade vi inte råd med heller. Annars var jag väldigt kräsen när det gällde mat men det finns saker som jag älskade som rökt kyckling, korv, vitt bröd och bullar med chokladöverdrag osv. När jag flyttade till Sverige saknade jag den maten och valmöjligheten som fanns i Lettland. I skolan i lettland trivdes jag inte så bra. Jag blev mobbad och jag gjorde bort mig ofta, var blyg och fick väldigt dåliga betyg. Vi hade betygsystemet 1-5 och ofta fick jag 2 som var dåligt. Jag ville ju få 5 som var det bästa betyget. Jag gick i musikskolan där jag lärde mig grunden i pianot. Där hade vi betygsystemet 1-10 och oftast fick jag 7 som betyg. Fick jag 8 eller 9 var det jättebra och då kändes det bra.

Min familj var katoliker och vi gick till kyrkan varje söndag. Jag gick där på söndagsskolan och blev konfirmerad där. Min önskan var att fler själar ska gå till himlen Jag minns att när fröken frågade vad Jesus är svarade jag kärlek och det var helt rätt. Jag var fortfarande ganska öppen så jag hade lätt för att räcka upp handen och svara på frågor framför alla andra... eller, det är i alla fall så jag minns det. Sen så fanns det saker som jag gillade mindre med söndagsskolan och kyrkan, som att man ska göra först det andra säger för att sedan göra det man själv vill och som att man ska gå och bikta sig och efter bikten kyssa prästens kläder (det var en sjal eller något). Jag var intresserad av Gud på mitt sätt men ville inte göra alla de ritualerna och jag gillade inte att be rosenkransen heller. Kunda nästan aldrig komma på vad jag syndade med före bikten. Jag var ju bara 7 år gammal och förstod knappt vad synd är även om jag visste de tio budorden.

Jag var väldigt blyg när jag skulle träffa grannbarnen och särskilt när killar skulle komma på besök. Killar var nog dem jag minst kunde ta kontakt med. Kanske berodde det på att jag aldrig hade en riktig far. Visst hade jag en biologisk men honom träffade jag väldigt få gånger. Jag minns det knappt. Jag träffade honom sist år 2010 och det är också den enda gången som jag verkligen minns för då var jag redan stor. Jag minns bara att han brukade ge oss chips och annat gott när jag och mina syskon var små men jag hade absolut ingen relation med eller till honom. Jag visste att min mamma är rädd för honom då han inte var en snäll man men det är sådant jag har förlåtit.

 

Vi flyttade till Sverige av olika anledningar men när vi gjorde det fick jag lämne bakom mig vår varg-hund som var det mest tragiska för mig. Som liten visste jag inget större som jag kunde lämna bakom mig. Den hunden hade betytt så mycket för mig ju. Jag började ett helt nytt liv i Sverige. Inte bara det att naturen, maten och kulturen var ny men jag förändrades själv också mycket. Eftersom vi nu kunde se på TV där det finns musikkanaler började jag härma kändisar som Britney Spears och Avril Lavigne. Vad jag älskade Avril Lavigne då! Ville vara som henne för tyckte hon var cool. Hon var min förebild. Jag och syskonen började också spela dator- och tv-spel och några år efteråt när jag fick egen dator började jag spara bilder på kändisa. Pianospelet tappade jag bort lite för att det var svårt att hitta en bra pianolärare i Sverige. Vid den tiden bodde vi i Skedet och jag trivdes. Fick äntligen köpa kläder och smycken som jag ville ha. Kände mig plötsligt så rik i världslig mening. Köpte CD:n. Jag minns att de första jag köpte var A-teens och Westlife, haha. Började intresserade mig mer av dans och både jag och min syster dansade på våra rum och ibland gjorde vi det tillsammans till Britney Spears. Jag hade två nära vänner i skolan som jag umgicks med men idag har jag nästan tappat kontakten med dem tyvärr och jag vet att vi har blivit olika och gått åt helt olika håll i livet. Jag blev också kär i en kille för första gången och jag kunde inte sluta tänka på honom. Var fortfarande kär i honom när vi skulle flytta till Krylbo eftersom min mamma bytte jobb. Så jag vet hur det känns att hela tiden behöva lämna saker bakom sig som man inte vill.

 

Det var här allt rasade i mitt liv. Jag trivdes inte i den nya skolan så jag var ensam på rasterna. Blev deprimerad och sur på människor och kändes som att ingen ville vara med mig. Jag saknade Skedet. En dag skulle jag flytta tillbaka tänkte jag. Samtidigt har jag gått i 7 skolor och 8 klasser. När jag bytte skola igen och bodde på landet blev det ännu värre. Till en början hade jag tjejkompisar men när de började springa ifrån mig på rasten och tyckte jag var konstigt ville jag inte längre vara vänner. Bättre inte ha vänner alls än ha vänner som bara låtsas tänkte jag. Jag var väldigt stolt så jag var bara sur på dem hela tiden och när jag blev ensam utan att de kom fram till mig började jag sura ännu mer och det måste ha synts. Samtidigt sökte jag också något mera. Jag var ett år äldre än dem så det kan också ha varit det. Jag lyssnade på annan musik, utvecklades fortare och det var här jag började jämföra mig med de andra tjejerna i klassen som var smalare än mig och mindre på alla sätt. Mina tröjor blev korta och jag blev påpekad om det. Sommaren efter 6:an bestämde jag mig för att byta skola och börja om från början igen. Det var Green Day som hade motiverat mig till det. Det var något som sångaren hade sagt som fick mig att förstå att jag måste byta skola. Så jag gjorde det och där började jag trivas. Hade slutat välja vänner efter utseende. Hade två väldigt bra tjejkompisar. Lärde mig att svara varje gång någon kille ville reta mig och jag tyckte det bara var roligt. Lärde mig försvara mig, argumentera och mitt självförtroende växte. Jag började sminka mig med kajal. Fast var rätt tjejig ändå. Har aldirg gillat det för mörka. I början av sjuan hade jag haft självmordstankar men de släppte mer och mer och jag bestämde mig för att aldrig mer tänka så utan leva och kämpa på. Jag fick verkligen mycket glädje under den perioden och dem åren ser jag som de bästa i mitt år. Å andra sidan var jag som mest sekulär då. Jag märkte i nian att jag igen började må sämre. Min ena vän hade det inte så lätt och därför var vi mest tysta på rasterna. Det kändes också som att hon hade glömt bort mig men jag förstår det idag att det inte är så lätt när man går igenom en svår period och är ledsen.

 

Det var i nian som skolsjukstöterskan upptäckte att jag har nedsatt hörsel på det ena örat, men hon sa att det kunde vara bara av förkylning. Jag började bli trött och jag började överäta vid vissa tillfällen utan att kunna kontrollera det och då mådde jag ännu sämre. Under högstadiet hade jag uppnått mitt mål att vara smal men när jag såg att jag började gå upp på grund av hetsätande blev jag helt modlös och något sa inom mig att jag aldrig mer kommer bli smal igen och att jag kan lika bra fortsätta hetsäta. Jag flyttade till Motala där beteendet blev ännu värre. Jag gick på Folkunga skolan och det var ett mirakel att jag hade hamnat där. Jag kunde äntligen träffa andra människor som hade samma intresse som mig och komma ett steg närmare min dröm. Älskade klassen, men eftersom jag mådde dåligt låste jag ofta in mig på toaletten för att fly människor och bara vara ensam med min sorg och förtvivlan. Jag pendlade i vikt ganska mycket. Ena veckan kunde jag äta jättemycket och nästa vecka nästan ingenting. Ibland åt jag typ bara ett äpple och två kycklingslår om dagen. Jag undvek människor samtidigt som jag ville vara med dem men visste inte hur jag skulle ta kontakten. Var öppen samtidigt som inte. Om jag sa att de ska säga till när de ska på fest sa dem ändå ingenting. Jag såg på deras facebook att det hade träffat varandra. Själv var jag Motalabo och satt ensam hemma. Vi hade i alla fall en go katt som hette Mia. Jag brukade ta bilder på mig för att fördriva tiden och levde i min egan drömvärld. Ville egentligen bara bort. Jag började fundera kring vissa frågor om varför livet är som den är och varför världen ser ut som den gör. Naturkunskap och samhällskunskap blev favoritämnen på grund av de frågor som togs upp.

Jag skolkade ibland men ofta sa jag också som det var: att jag hade huvudvärk, magont eller bara var väldigt trött eller hade ont i halsen. Jag började gå till många läkare. När jag började få sämre hörsel på högra örat och började höra sus och ljud besökte jag en öronläkare men han sa att mina trummhinnor såg bra ut. Ändå fick jag diagnosen tinnitus. Ljudkudden som jag fick hjälpte inte för ljuden i mina öron och min hörsel blev bara värre. Efter sommaren började jag i ny klass igen. Den här gången var jag trött på att behöva göra musikläxor istället för att sjunga och spela vad jag vill så jag valde att gå samhällskunskap för att i framtiden få större jobbmöjligheter. Men jag kunde inte komma in i klassen. Bytte sen klass igen och gav estet-musik en andra chans. Jag dolde hur jag kände. Jag log varje dag. Var ju ganska glad på något sätt ändå. Kunde finna glädje i varje minsta sak. Samtidigt blev jag sämre och började skrika hemma. Hatade min kropp. Hatade tröttheten. Hatade världen. Hatade mitt liv och verkligheten. Jag försökte nå ut med min musik, så jag gick på auditioner men det gick inte bra. Har sökt till idol två gånger, men andra gången gick något väldigt snett då min röst var svag. Magstödet fungerade inte. Min hals gjorde ont. Mitt huvud kändes svullet. När min mamma såg att min balans blev ännu sämre gick hon med mig till lassarettet en gång till och där var det en sjuksköterska som gav mig remiss. Äntligen. Så blev jag sänd till en läkare som gjorde olika balansövningar på mig. Han och sjuksköterskorna förstod att det finns något i mitt huvud och sen var det röntgen som gällde. En dag fick jag ett samtal och jag fick höra att jag har knutar på balans och hörsel-nerverna. Jag trodde inte det var något alvarligt. I december samma år 2011 fick jag en tid till Universistetssjukhuset i Linköping och då fick jag se vad som verkligen fanns i min hjärna: två stora tumörer som satt nästan ihop. Skulle dem växa mycket längre till skulle de klämma ihop min hjärnstam. Mellan operation och väntetid bestämde jag mig för att avvakta.

 

Som sagt växte jag upp som katolik, men jag gillade inte allt. I Sverige blev jag sekulär. När jag blev sämre började jag tänka på Gud mer och mer. Jag började söka efter tecken från honom. Jag sökte vägledning. Jag visste att han skulle ta mig igenom allt och göra mig till en bättre person och hjälpa mig blir frisk. Vissa saker som jag tänkte om Gud stämde helt in på hur Gud är. Men jag har också testat mycket annat utöver kristendomen. Jag har testat yoga, meditation, örter, avkok, sysslat med energier, healing, häxkraft, och jag har läst om utomjordningar, starchild och så vidare. Jag blev överbeslatad av all information och kände mig inte bra av det. Jag blev bara mer förvirrad i mitt sökande av mitt ursprung och identitet och syfte. Till slut frågade jag efter sanningen och jag ville finna Gud så desperar för jag visste att jag behövde hjälp så han ledde mig till bibeln och Jesus. Det som stod i bibeln övertygade mig som inget annat. Det var både jobbigt men också det bästa jag upplevt. För första gången fick jag känna Guds kärlek, närvaro som ej kan jämföras med något annat, och frid. Jag kände hur jag under 3 dagars tid blev helt renad. Den bästa känslan som finns! Till en början tänkte jag att jag ska sluta blogga helt men efter att jag tog bort min gamla blogg började jag fundera om det inte vore bättre att dela med sig av det Gud har gett och vad som egentligen hände. Just nu går jag mest till frälsninsgarmén. För övrigt tycker jag inte man behöver vara fast vid ett samfund. Gud kallade mig när jag satt ensam hemma utan att någon tvingade mig läsa bibeln och så tror jag han gör med många idag så det spelar ingen roll var man är eller var man går utan det som spelar någon roll är tro och relation med Gud.

 

Jag har fortfarande sjukdomen NF2. Jag har opererat bort den största tumören på högra sidan i min hjärna. Jag har haft förlamning och har det ännu. Jag längtar efter att få bli helt frisk och jag tror att jag kommer bli det, oavsett om det blir i denna tid eller kommande världen. Jesus vill att vi alla är helade. Mitt liv är inte perfekt, jag har gått igenom många jobbiga saker och haft det svårt emotionellt men Gud har lärt mig hantera vissa saker bättre.