I morse kände jag en sån där stor avund. Jag började tänka på vad andra har som jag inte har. Då kände jag liksom att jag var mindre välsignad än andra. Jag brukar bli glad för andra, men i morse trycktes jag bara ner av tankarna. Usch, fick dåligt samvete. Just när jag igår tänkt på hur kul det är att ha den här bloggen till exempel, att sprida min kristna tro på. Jag måste inte stå på en scen inför massa människor och sjunga till Gud. Jag måste inte ha en youtube kanal med över 1000 följare. Jag måste inte ha de många sakerna, de många vännerna, de många stöttande människorna som kanske andra har. För några dagar sen tänkte jag också att jag måste vara väldigt välsignad som kan både sjunga, spela instrument, rita, baka, laga mat, skriva låtar och dansa om jag tränar på det. Tänk vad många människor faktiskt önskar de var mer kreativa än de är. Varför jag fick en sån där attack är nog just för att jag kände mig nöjd och glad med det jag har. Gud testade min tro. Behöver jag något mer än honom? Jag sa själv förra veckan i kyrkan att det är bara Gud som kan få mig må bra. Alltså, det är inte ägodelar eller något som gör mig glad. Och om Gud vill ge mig mer så är det meningen att han ska göra mig glad och inte sakerna i sig.

När jag bad, och sen kollade på mitt liv från ett annat perspektiv insåg jag att jag har ju allt för att jag ska känna mig nöjd och glad.