I somras hade jag och min syster en djup konversation. Hon frågade mig om det finns något som hindrar mig från att göra det jag vill. Jag sa nej, för det finns faktiskt inget som hindrar mig. Ibland känns det dock som att något hindrar mig.

 

Jag vet att Gud vill att jag ska använda min musiktalang. Han gav mig inte gåvan för att jag ska sedan gömma den utan jag tror att om vi har talang så är den till för att användas. Vi behöver inte jaga efter vinden. Om vi skulle se oss själva med andra ögon, om vi skulle se livet med andra ögon, då skulle vi på en gång förstå vad vi är ämnade för. Det kan inte vara mer logiskt än så.

 

Saken är den att idag vill många människor använda sin talang för att få äran, för att bli idoler, för att stå i centrum. Men det var inte det som var meningen från början.

 

Jag är lite rädd hur det ska gå. Jag är trött på mitt liv, och jag vill ta chancen att försöka komma vidare med musiken igen. Förut har jag bara misslyckats. Men kanske var det meningen. Gud ville inte att jag ska bli idol. Gud vill att jag ska använda min talang på ett osjälviskt sätt. Jag ska alltså inte vara rädd för att sprida hans kärlek genom musiken. Om jag misslyckas igen, då gör det inte så mycket. Om jag lyckas, ja, då är det tack vare Gud. Jag vet att jag inte kan lyckas på egen hand.

Detta har jag kommit fram till tack vare Gud och några andra väldigt inspirerande personer. Tackar så otroligt mycket! Det känns som att jag har fått modet tillbaka. Min bön från igår är besvarad, för jag frågade Gud vad han vill; vad hans vilja är. Och idag var jag på studiebesök på Hansa utbildning och efter mötet förstod jag fortfarande ej vad jag skulle göra där. Lite förvirrad frågade jag Gud igen, och nu när jag spelade igenom mina låtar förstod jag att det inte är svårare än att sjunga och spela för andra.

Vill också tacka till alla mina fina läsare som ger mig stöttande kommentarer!

Jag uppskattar att vi kan komma överens fast än vi inte delar samma tro,